Det är bara sommarlov – folk klarar det varje år

Hur tar man hand om sina barn i nio veckor?

Foto: Hasse Holmberg/TT
Förväntas man verkligen klara av att ta hand om sina egna barn i nio veckor, frågar sig Malin Wollin.
KOLUMNISTER

Imorgon inleds traditionsenligt ett nio veckor långt sommarlov. För oss, för många.

Andra kanske jobbar. Hela sommaren, halva sommaren. Hur gör andra familjer? Sånt funderar jag väldigt mycket på.

Det brukar börja så fint. Jag tar pappan i hand till Domkyrkan där vi ser vattenkammade barn sjunga med varierande insatser. Lite modersgråt kommer det alltid. Tiden rusar ifrån oss, de växer upp så fort och allt det där. Det hjälper ju inte att nio av tio klasser nuförtiden väljer låtar av Avicii.

När avslutningen är över upplöses klasserna på kyrkbacken och de barn som är mina följer med hem.

Allt är lite nytt och lite lovande.

De kanske hoppar lite studsmatta, tar lite fil och russin.

Det brukar börja så fint. Lugnt.

Sen kommer konflikterna, tristessen, stöket, tonåringar som upproriskt sover förbi lunchen och småsyskon som drog mamma i bröstvårtan klockan sju.

Ingen är i synk, jag får spunk.

Och trots att jag har haft barn i så många år:

Jag är lite lite rädd för barnen.

Att ha dem, vara med dem, underhålla dem, dygnet runt i flera veckor. Vem rustade mig för detta?

Nio veckor är bara upphackat i enheter av måltider och sysslor och aktiviteter om det är någon som hackar. Om ingen hackar så är det nio veckor av röj som flyter ihop. Röjrom.

Som lök på laxen ska man vara tacksam. Och det är man ju.

Man är så glad att man har dem, att man fick dem, att de blev så fina. Men man är väldigt tacksam för barnomsorgen också.

Jag har jobbat med barn en gång i tiden, sa jag det? Proffesionellt. Ändå står jag i hallen och undrar ”hur gör man när man ska iväg?”

Ska man bry sig om att köket ser ut som någon flippade en osäkrad handgranat och drog, eller måste det vara städat så att det blir trevligt att komma hem igen?

Ska man vara hundra procent säker på att man har allt man behöver eller ska man tänka att det löser sig, att man säkert kan köpa en märkesbikini på bensinmacken?

Ska man ta med sig fika eller finns det där? Vart ska vi förresten?

Ska vädret vara fint hela dagen och har vi frukost till i morgon?

Och just det, jag måste in till jobbet en snabbis.

Du ska så fan heller, du har semester.

Lämna mig inte här, du förstår inte hur jag har det.

Låter det som en mardröm? Det är det inte.

Det är bara sommarlov med barn.

Folk klarar det varje år.

Jag vill ju bara att barnen ska minnas sommarlovet som en ändlös kravlös gräsmatta med badminton och en räfsad strand i horisonten. Och just det, vädret var så satans vackert.

Och jag längtade inte efter höst den fjortonde juni.

Jag ber en vän läsa texten. Igenkänning sökes.

”Så där är det inte för mig, jag vill vara med mina barn hela tiden.”

Med sådana vänner, och så vidare.


Sandkornet i timglaset: Två saker i livet gör mig motvilligt äldre: att barnen växer och att partiledare avgår.


Guldkornet i plenisalen: För man bara vet ju att det kommer en dag då man säger saker som ”Det var på Jan Björklunds tid.”

Slipp myggbett i sommar 00:36

avMalin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM

Semester

Familj