Håll ut det här året - sommaren är på väg

När jag vaknade i går morse hände något underligt. Rummet badade i ett mystiskt, skarpt ljus.

Omtumlad och kanske ­också lite rädd drog jag ­undan gardinerna. Vad fan var det som pågick? Jag stod stum och tittade ut. Det var solen som sken där ute. Jag har ingen statistik, men känslan var att det var första gången jag såg solen sedan 17 september 2013.

Jag väckte min fru, väste hysteriskt till henne att komma upp och vi stod ­båda en stund i fönstret och betraktade detta natur­fenomen, solen. Och så ­bestämde vi oss för att äta frukosten ute på balkongen. Ostmacka i en hand, kaffekopp i den andra, vi klädde oss i stickat och tog oss ut i gnistret.

En besvärlig februari-bris ställde till det lite. På tre sekunder var jag kall in i skelettet. Vi satt krokiga och värmde händerna med kaffekopparna. Vi skulle just ge upp det idiotiska företaget när vinden plötsligt upphörde och det var inte klokt, känslan av en sol som värmer mot huden. Vi rätade på oss och för första gången på 6 månader ­släppte jag ner mina axlar. Lät händerna vila i knäna.

Jag och min fru blundade, det var en fin stund vi ­delade där.

Om man tittar på statistik över vilka månader på året som svenskarna avlider, så är det överlägset flest som dör i mars. Det är inte så konstigt: Vi stålsätter oss i september, gör oss beredda för vintern. Och så ger vi oss in i den, kämpar för att överleva detta vidriga klimat,­ ­uthärdar dag efter dag.

Vi släpper inte in en jävel över bron. Och så kommer mars och den första solen som värmer mot våra hudar och då slappnar vi av. Och precis då, när vi fäller ner axlarna, då är vi som mest sårbara. Är vi unga blir vi sjuka, är vi äldre så dör vi. Jag tycker det är så ledsamt att det är på det viset. Att vi faller precis innan målsnöret.

Kan vi inte försöka ta hand om oss den här gången. Vi kan väl försöka vara starka bara ett par månader till, för löftet är ju att vi ska snart vada i det junihöga gräset.

Vi ska ligga utsträckta som tvärgator mitt i sommaren och blunda och lyssna på ljudet av myggor och gräsklippare.

Vi kämpar lite till, så är vi snart där.

Följ ämnen i artikeln