Jag byter gärna champagne mot must och julklappskaos

KOLUMNISTER

Allting kan gå itu.

Ett hjärta kan gå i tusen bitar.

Ni ringer väl före Kalle Anka?

Jag ska fråga om ni har era nya julklänningar på er och be pappa skicka en bild.

Har faster Marie satt upp era hår, med de röda spännena jag skickade med?

Jag ska låta så glad när ni ringer. Att jag sen måste kämpa mot gråten, när ”Tomtens verkstad” börjar, det får ni aldrig veta.

Jo visst, jag har läst i mammatidningarna om de som hyllar vuxentiden, som pratar om friheten att gå ut, träna, leva.

Vilket skitsnack. Så ytligt, dumt och sorgligt kärlekslöst.

Som om livet vore en ”Last Christmas”-video med vackra vuxna männi­skor som skålar, ler och älskar varandra i alla sina dagar.

Vad bryr jag mig om champagne, pittoreska alpbyar och att stå i en bar med de som kämpar för att vara lyckade och lyckliga, som pratar om sig själva och sina jobb och de senaste intrigerna och triumferna?

Jag byter så gärna champagne mot julmust för att få sitta mitt i klappkaoset med barnen, omgiven av kärlek. Och jag vet att tiotusentals mammor och pappor denna dag känner samma sak.

Så ofta att älska är detsamma som att sakna.

Att läsa ett julklappsrim på italienska och se Rom i mild decembersol inom mig.

Men utanför min bil ligger Sverige i vintermörker. Små svenska samhällen på min färd mot barndomshemmet. Ryd, Smålandsstenar, Torup.

Jag ser de upplysta hemmen och fylls av ett slags ömhet.

Där inne finns ni läsare, folket. Med alla slags bakgrund, åsikter och känslosvall.

Så olika, men ändå så lika.

Jag ser alla mödosamt upphängda ljusslingor och dekorationer och tänker att vi gör ju alla vårt bästa.

Vi knogar på i vardagen, hänger upp våra ljus och begär rätt lite. En stunds vila med lite god mat, i sällskap av dem vi älskar. Inte mer än så.

Abild, Årsta … Jag kör vidare mot Falkenberg.

Mil efter mil, förbi alla dessa små svenska hem, vart och ett med sin egen berättelse, bakom den kransprydda dörren.

Som min egen, denna jul, en berättelse om längtan.

Mjukt lyser husen min väg, likt tomtebloss i mörkret.

ARTIKELN HANDLAR OM