Mejla

Aftonbladet

Franska valet ett val mellan pest & kolera

Publicerad:
Foto: Foto: PATRICK KOVARIK/AFP
Francois Hollande.

Cucuron, Provence. Uttrycket är så banalt, att det är med tvekan jag använder det: "Det är som att välja mellan pest eller kolera".

Foto: AP
Sarkozy.

Men sådant är det franska presidentvalet som i morgon har sitt utslagningsheat med tio kandidater på startlinjen och två veckor senare finalen mellan de två främsta.

Kampen står mellan Nicolas Sarkozy och Francois Hollande. De andra åtta kan glömmas.

Sarkozy, 57, är den överenergiske presidenten, gaullisten Super-Sarko, som för fem år sedan utlovade en rupture, ett uppbrott från det i landets politik, ekonomi och lagstiftning som var gammalt och förlegat.

Hollande, också 57, är socialisten, som tonar fram som sympatisk och allvarlig men okarismatisk. Han kallar sig själv Monsieur Normal och hans politik ­karakteriseras ironiskt som en Sauce Hollandaise.

Sarkozy har under sina fem år som president ingen rupture åstadkommit. Frankrike är fast i sin colbertism från förr. Colbertismen är en ekonomisk lära från 1600-talet, uppkallad efter Ludvig XIV:s finansminister. Dess huvudingredienser är merkantilism (protektionism, en antites i en globaliserad värld) och etatism (som bygger på motsatsförhållandet ­mellan den goda men ineffektiva staten och slippriga privata initiativ; staten segrar alltid). Sarkozy är emot liberalism, fri marknad och konkurrens.

Hollande är ett politiskt blåbär, som i opinionsmätningarna har en markant ledning. Jag sätter en slant på att han är Frankrikes näste president. Hans övertag beror på valmanskårens leda vid Sarkozy och på Hollandes beprövade sossetaktik: löften, löften, löften. Hollande ­lovar 60 000 nya lärare, jobb till 150 000 arbetslösa ungdomar, att sänka pensionsåldern från 62 år till 60 och statligt industristöd. Denna godispåse ger ökade statsutgifter om 180 miljarder kronor.

Dårskap. Nationen är redan pank. Dess offentliga sektor är proportionellt större­ till och med än Sveriges. Landets kreditvärdighet är nedskriven. Frankrikes ekonomiska situation jämförs med Spaniens och Irlands och är mindre hopp­ingivande än Italiens. Hollande vill betala en del av de nya utgifterna med en marginalbeskattning om 75 procent av de ­besuttna.

Denne Hollandes populism har av ­Sarkozy bemötts med ett annat slag av populism: främlingsfientlighet och ­invandrarhets. Sarkozy säger i sina valtal, att den sex miljoner stora invandrarbefolkningen i landet, i huvudsak från ­tidigare franska kolonier, ska halveras. Han vill ta landet ur Schengen med dess passbefriade gränser. Han är fientlig till judars och muslimers halalslakt. När Sarkozy talar om ”den franska identiteten” klingar det som meningar från ­Breivikrättegången i Oslo.

Det är svart ironi, att Sarkozy själv är ett invandrarbarn (mamman var en ­judinna från Saloniki, pappan en ungrare, sannolikt rom, som kom över ett adligt namn) och Sarko alltså ett prima exempel på invandrarkulturens energi att åstadkomma makalösa klassresor.

Båda huvudkandidaterna fiskar i grumligt vatten och tar poäng på sina grovheter. Ingen hotar ­deras topplaceringar. Hollande får i valets andra omgång ­massivt stöd av Frankrikes nymornade och starka kommunister. Sarkozy­ å sin sida har redan knyckt kvasifascisten ­Marine Le Pens väljare.

Frankrikes invandrare känner otrygghet medan Hollandes skatte­politik skapar en brain drain; de unga klyftiga flyr till London; redan finns 400 000 fransmän kring Frog ­Alley, som franska kolonin i London kallas. De verkligt rikas pengar flyttar till Schweiz.

Men, Heimerson, vad har du med detta­ att göra?

Mycket – och det var det jag kände, när jag i veckan bilade genom La France ­Profonde, ”det verkliga Frankrike”, för att i det lilla Cucuron äta på en anspråkslös bykrog, vars framträdande drag är, att den är ett av världens bästa matställen. Jag hade åkt genom vingårdar och olivlundar. Jag hade i byarna sett gubbar i basker och med baguette under armen. Snacka om klichéer.

Jag nöp mig i armen och sa, att det var just detta jag sökte, när jag högt upp i ålder och efter ett liv på resande fot, äntligen skulle skaffa mig en fast plats att bo på. Jag kunde välja var som helst i världen. London låg högt på listan, Ligurien likaså. Men när jag valde Sydfrankrike var skälen fyra: 1) Det fina vädret. 2) Det vackra­ landskapet. 3) Den goda maten. Och 4) fransmännens lågmälda, måttfulla hövlighet.

Ingen sa, att jag en dag måste välja mellan pest och kolera.

avAftonbladet

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM