Ord kan skrämma, radikalisera – och bidra till mord

KOLUMNISTER

Polisens stora brister i utredningarna av hatbrott på nätet är ett samhällsproblem.

Ord betyder någonting. Ord kan skrämma, tysta och isolera. Ord kan radikalisera och bidra till mord.

Hatstormen mot SSU i Hylte förra sommaren, utlöst av någonting så alldagligt som en bild på föreningens nya styrelse, var av det mindre lustiga slaget.

Olustigt är det även att ta del av den granskning av fenomenet som Aftonbladets reportrar Natalia Kazmierska och Olof Svensson har gjort.

De har pratat med mannen som åberopade Breivik, terroristen som mördade just unga socialdemokrater, och som skyller på att barnbarnen lånat datorn, den äldre damen som gång på gång blir avstängd från Facebook på grund av sina grova kommentarer och 40-talisten som smickrar sig själv med att påstå att han tillhör en generation där människor har lärt sig att säga vad de tycker.

Reportrarna har även intervjuat poliser och åklagare som utrett de hundratals grova påhoppen och kan berätta att det rättsliga efterspelet inskränker sig till att en person eventuellt åtalas för en kommentar.

Ett utfall som inte förvånar. I varje fall inte för dem som har lyssnat på Stefan Holgersson, polisen och forskaren som genom åren inte sällan irriterat polisledningen med studier som avslöjat polisiära brister.

I "En studie av polisens arbete med demokrati-och hatbrott på nätet" visar Holgersson att polisen är usel på att utreda hatbrott på nätet.

Han har analyserat 800 anmälningar i denna brottskategori. Nästan inga har lett till åtal, trots ett ofta hyfsat bevisläge.

Polischeferna talar högtidligt om att förföljelse av människor på grund av deras hudfärg, vem de ligger med eller vilken Gud de tillber har prioriterats, men i verkligheten har inte mindre än 22 procent av inskickade anmälningar till region väst försvunnit i hanteringen på grund av administrativa brister.

En del regioner är bättre än andra, eller snarare mindre usla, men ett genomgående drag är brister i den juridiska och utredningsmässiga kunskapen.

Besynnerligt är dessutom att de större städerna som har inrättat hatbrottsgrupper lyckats med konstycket att vara sämre än orter utan sådana.

Hur blev det så här? Varför deltar varje dag tusentals svenskar i Facebook-grupper där rasismen och det råa hatet inte bara tolereras utan rent av uppmuntras?

Det är en gemenskap som gör någonting med människor. Den skänker trygghet, en tillhörighet. Här finns en gruppdynamik, ett kraftfält av relationer mellan medlemmarna som ligger till grund för den accelererande påverkan som sker mellan dem.

Naturligtvis påverkas även de som drabbas av mobben. Det kan vara en 14-årig som utsetts till Lucia. Det kan vara en 23-åring som just vågar glänta på dörren till garderoben. Det kan vara en pensionär som gör någonting så radikalt som att tro på alla människors lika värde.

Människor som blir rädda, som kanske drar sig undan, blir stumma.

Det finns andra aspekter. Ahn-Za Hagström, senior analytiker vid Säkerhetspolisen, snuddade vid någonting viktigt vid en presskonferens nyligen då Säpo presenterade sin årsbok.

Hon pratade om orden som blev hårdare och grövre under valrörelsen i fjol. Om hur de kan påverka och radikalisera.

Breivik, Anton Lundin Pettersson, nu senast Brenton Tarrant i Nya Zeeland. Tre ensamma män som fann ett sammanhang och en gemenskap i den undervegetation på nätet där de alternativa sanningarna frodas och som fann stöd i resan mot att omsätta sin politik i mord.

Vi kan inte förbjuda hat. Det måste vara tillåtet att avsky Annie Lööf, SSU eller Aftonhoran.

Alla har vi dock ett ansvar för vilka ord vi använder.

Vi talar om ett samhällsproblem. Det må låta högtravande, men det är ett problem som hotar demokratin. En ny folksjukdom som polisen måste bli betydligt bättre på att bemöta.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM

SSU

Hylte

Mord

Facebook

Säpo