Mannens blåställ – ett kall få förunnat

Jag äger ett par arbetsblå Fristadsshorts. Ni har sett modellen. Det finns hölster för hammare på sidan och två sadelväskstora, frihängande fickor frampå. Antagligen att ha spik i.

Vad vet jag? Det är just det som är poängen.

Det här är byxor för en kille som ­fixar grejer. Jag är inte den killen.

Jag vet inte riktigt varför jag köpte de där shortsen. Det är länge sedan. Om jag gräver i mitt minnes mest blockerade vindlingar anar jag en sommar då min kusinman byggde ­något. Han är den där killen, så det var säkert ett hus, eller något annat lika ambitiöst. Jag ser åtminstone en ­suddig bild av honom, med hammare i handen, friskt solblekt hår och spik av något tumslag mellan de leende ­läpparna. Han bar Fristadsshorts.

Här börjar det bli alltför genant för att skingra dimmorna, men jag kan tänka mig att jag strax därefter fick i uppdrag att fixa något praktiskt. Byta en glödlampa kanske, eller sätta upp en tavla. Och det första jag gjorde var naturligtvis att åka in till Lantmännen och köpa ett par Fristadsshorts.

Det är klart att det går att formulera något slags försvar för det här plagget. Folk går omkring i kamouflagebrallor, antagligen utan att vara legosoldater. Men det är skillnad på fantasi och ­fantasi.

Vissa roller får vuxna män spela, utan att någon hånflinar. Det är bara mode. Andra roller är på dödligt allvar.

Det är sommar, snart juli, och jag vet vad som försiggår därute. Det timras, tjärpappras, splintas, hyvlas, tjäras och möjligen också fjädras. Tusentals kontorsgaltar kommer just nu ut som ­kreativa hantverkare med flinka fingrar­ och ofelbart ögonmått. Det kan framstå som ren hobbyverksamhet, som skojigt tidsfördriv och ett enkelt sätt att spara några kronor. Men alla som sett en ny utomhusdusch stolt ­avtäckas under semesterns sista dagar i augusti vet bättre.

Att bära ett par Fristadsshorts är ­inte alla förunnat. Det är ett kall, ungefär som det brukade vara att bära prästkrage förr i tiden.

Det händer att jag ändå drar på mig mina shorts. Men inte utan obehag. Jag får alltid en känsla av att någon kommer att ­kliva fram och myndigt beordra mig att barka och kvista en större fura, för att bevisa att jag inte ikläder mig sagda skrud falskeligen.

De är väldigt bekväma. Kanske kunde jag slinka igenom, om jag ­firar semester på ett byggvaruhus.

Följ ämnen i artikeln