Sanningen är: Jag är en främling i mitt eget land
I starka stunder tror jag mig höra hemma.
Missförstå mig fel: Svenskar är inte rasister.
Jag hävdar motsatsen. Inget folk i västvärlden visar en sådan öppenhet gentemot personer som inte är vita.
Reaktionerna på Åhléns luciareklam är bara ett exempel. Rasism i form av slagord och hat möts i dag med avsky.
Dessvärre brukar samtalet fastna där, i två poler. Det som inte håller Hitlerklass är överkänslighet. Och andra har förmågan att se Ku Klux Klan i morgonmjölken.
Kärnan finns snarare i gråzonen, i det främlingskap en människa kan vallas in i. Det sker utan att majoriteten för den sakens skull agerar med illvilja.
Humanioraforskarna Marianne Winther Jörgensen och Louise Phillips lanserade begreppet ”semantisk täthet”. Det förklarar hur främlingar skapas.
När vi talar om kategorin ”svenskar” tänker majoriteten osökt på ett visst utseende och den semantiska tätheten landar på vit hudfärg.
I dag talar vi, tvärtom, främst om svenskhet i termer av identitet. Vid sidan av medborgarskapet bör det vara den enda rimliga måttstocken.
I praktiken handlar det snarare om utseende.
Jag kan allt om den fornnordiska mytologin, successionsordningen, Vasaloppet. Jag kan rabbla startelvor bak till Rio-Kalle, recept på lussekatter, citat från Teskedsgumman. Jag har läst Lagerlöf och Lagercrantz och kan sänka en platta ljus lager till tonerna av Sanna Nielsen om jag så måste.
Men på gatan ses jag inte som svensk. De flesta svenskar – oavsett bakgrund – ser en utlänning. Det behöver inte ligga ett uns av rasism bakom, men det är likväl ett faktum: Jag är en främling i mitt eget land.
Jag kan inte och tänker inte tala för alla icke-vita svenskar. Jag kan bara konstatera att folk firade när de blott 200 hatarna hade avpolletterats i kommentarsfältet under Åhléns luciareklam.
Men en stor del av antirasismen utgick från att pojken på bilden inte var etniskt svensk, deras andemening var att även invandrare ska få vara lucior. Huruvida han faktiskt hade invandrat spelade mindre roll.
”Kärleken har vunnit över rasismen”, jublades det efteråt.
Det är en klen tröst för den som aldrig får bli en del av sitt eget folk.