Gångdårar och miljöpartister - en trafikfara

Foto: Ett samspel Gående ska ta hänsyn till passerande fordons avstånd och hastighet, står det i trafikförordningen - även kallad ”zebralagen”.
KOLUMNISTER

Det är natt på Karlavägen i Stockholm, en mörk allé i mitten, dålig belysning och obevakade övergångsställen. Jag kommer körande ensam, ingen annan bil i närheten.

Ut på första övergångsstället hoppar en ilsket gestikulerande man femton meter framför mig. Jag hinner precis stanna. Mannen står kvar och skriker något som jag varken hör eller vill höra.

Efter ytterligare några hundra meter vid nästa övergångsställe händer samma sak, men den här gången är det en yngre kvinna som också hon, antar jag, kraftfullt åberopar sina rättigheter och miljöpartistiska livssyn.

De nattvandrande fotgängarnas väl förberedda vredesutbrott tyder på att ingen av dem hade för avsikt att begå självmord. Men båda har de i god tid sett den ensamma bilen komma i mörkret, båda har de anpassat sina steg så att de skall hinna ut på övergångsstället före mig.

Jag är väl medveten om att jag nu med Åsa Romsons logik kan avfärdas inte bara som medelålders, utan jämväl vit man, medelklass och heterosexuell, även om jag inte kör stadsjeep. Jag tar ändå risken. Det handlar trots mina eventuella personliga egenskaper om människoliv och allvarliga personskador.

En tids förfrågningar bland Stockholms taxichaufförer har gett vid handen att fenomenet med principfasta självmordskandidater är jämnt fördelat i Stockholm. Det är inte vanligare på Östermalm och inte ens på Söder bland alla vänster- och miljöpartister.

Taxichaufförerna tycks uppgivet tillvänjda vid beteendet men har svårast att stå ut med unga föräldrar som kastar ut barnvagnen först för att få bilisterna att panikbromsa.

Det finns som alltid en politisk bakgrund. De fotgängare som sätter liv och hälsa på spel vid övergångsställen gör det av ideologiska skäl. Låt oss för enkelhets skull säga att de hatar biltrafik och vill lära bilisterna veta hut, således en klart miljöpartistisk hållning.

Denna aktivism bottnar i sin tur i ett politiskt missgrepp och därmed följande missförstånd. När den så kallade zebralagen kom till för ungefär tjugo år sedan, en lag som stärkte fotgängarnas rätt vid övergångsställen, bibringades allmänheten den felaktiga föreställningen att fotgängaren har en sorts ovillkorlig förtur vid övergångsställen.

Miljöpartister och andra bilhatare har med olyckligt stor framgång spridit det missförståndet.

Men det är inte lagens innebörd. I själva verket gjorde dessa mörkrets bilistuppfostrare som jag beskrev i början sig skyldiga till trafikbrott. De hade ett eventuellt uppsåt att ställa till med trafikolycka och det är förbjudet.

Att det sannolikt inte finns några sådana domar beror på bevissvårigheterna. Bara om förloppet råkat fastna i en övervakningskamera skulle dylika marodörer till fots kunna åka fast. Men frånvaron av sådana domar stärker förstås föreställningar om att fotgängare må göra vad som helst vid övergångsställe och bilister är alltid skyldiga.

Det är alltså fullt logiskt att dödsolyckor och personskador har ökat sedan zebralagen infördes.

Bilhatarnas föreställning om den egna absoluta förkörsrätten vid övergångsställen har skapat en dödsfälla. Följaktligen har överheten visat sig ytterst ovillig att tillhandahålla gedigen statistik.

En undersökning för mer än tio år sedan visade att zebralagen ökat olycksfrekvensen. Sedan dess finns ingen dokumentation.

Den rimliga slutsatsen är att olycksfrekvensen ökat ytterligare med mer trafik.

Lagen behöver inte ändras. Problemet är inte juridiskt utan politiskt.

Man kan kanske tycka att det är hopplöst att ens försöka diskutera ett sådant här ämne eftersom aggressionen mellan olika trafikgrupper är cementerad av diverse politiska föreställningar. Det skulle gå att skriva på samma sätt om exempelvis galna cyklister i Stockholm, särskilt 40-åriga män på racercykel i hjälm och trikåer.

Men till vilken nytta?

Tja, låt oss säga att tusen fanatiska bilhatare läst den här texten och att åtminstone tio av dem därefter tänkte sig för vid övergångsställen.

Då kanske jag räddat livet på en, eller rent av två, miljöpartister.

Det kan vara värt lite smälek, miljöpartister är också människor.

1 av 2 | Foto: Alice Teodorescu.

För övrigt anser jag att…

… tävlingen mellan SvD:s politiska redaktör Tove Lifvendahl och GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu om vem som skriver sämst måtte anses slutgiltigt avgjord. Söndagen den 28 februari presterade Lifvendahl en ledartext som underträffar allt. Rubriken var passande nog ”Medan vi pratar och pratar”.

Men texten går inte att citera. Första meningen är på 134 ord. Andra meningen på 266 ord. Då blir det förstås mycket svammel, syftningsfel och andra grammatiska konstigheter.

Högläsning på fest rekommenderas. Eller på SvD:s redaktion. Den här notisen innehåller 86 ord. Och elva meningar.

… Teodorescus språkgrodor och oavsiktligt komiska ordvändningar till dels kan förklaras av hennes fixering vid att vara bäst i klassen i svenska, något hon ofta skryter om. Hennes misstag är att skriva som om hon fortfarande gick i skolan.

… tävlingen därmed är avslutad. Tredje tävlande, Helena Giertta på Journalisten, må skriva pinsamt uselt ibland. Men hon framstår som en språklig virtuos jämfört med de två högerpolitrukerna på SvD och GP.

ARTIKELN HANDLAR OM

Trafik

Politik