Paniken i att försöka rädda sin älskling via sms

KOLUMNISTER

Tänk dig att du är en ur räddningspersonalen som kommer in på gayklubben där USA:s värsta masskjutning ägt rum. Kropparna ligger där de fallit – nedskjutna av mördaren.

Dessutom finns det ytterligare ett störningsmoment. Oväsendet av mobilsignaler när desperata anhöriga ringer gång på gång. Som så många andra som hör berättelsen på CNN reagerar jag på den obehagliga detaljen.

Ljudet från de mördades mobiler.

Eller AP som berättar om Eddies sms till sin mamma Mina.

Föreställ dig att din barn skriver att han gömmer sig på toaletten. Och som berättar: ”Han är här nu. Terroristen.”

Han skriver att han älskar dig.

Men att han kommer att dö.

Och du vädjar förgäves: ”Baby text me.” Men får inget svar.

Eller Christine som var med live i ABC och berättade hur hon inte får tag på sin son som varit på Pulse.

Jag hann tänka: ”Hur får de folk att ställa upp i TV när deras barn kanske är mördade?”

Men man märker att Christine har ett mål. Hon hör inte programledaren, en av USA:s kändaste, som tidigare jobbat som Bill Clintons pressekreterare. Hon vill bara berätta om allt gott hennes lilla pojke gjort. Hennes stolthet hörs igenom fulgråten.
 

Det sjuka är att när jag först hörde nyheten sorterade min hjärna det under rubriken ”ytterligare en skjutning i USA”. Det stora antalet mördade gjorde det närmast än mer ofattbart.

Men den här gången känns det annorlunda.
 

Kanske är det att jag är en homosexuell man. Det var min grupp, bögarna, som dödades den här gången. Kanske är det att jag är en nybliven pappa som först nu förstår en förälders eviga kamp för att ens barn ska må bra. Paniken i att försöka rädda sin älskling via sms.

Tidigare har min hjärna alltid velat ha analys efter en liknande tragedi. Varför hände detta? Hur förebygger vi? Och på sociala medier pågår kriget om vi ska se se det här som terrorism eller ett hatbrott mot homosexuella.

Det kommer skrivas många fina och välformulerade texter om hur vi bör förhålla oss till dessa händelser. Det här är inte en sådan. Den här gången vill jag släppa in den rena sorgen. Inte se statistik, siffror eller gradering som ”värsta någonsin”.

Jag fattar varför jag har värjt mig i det längsta. Att försöka förstå enbart en bråkdel av världens vidrighet är närmast omöjligt.

Men det är dags att föreställa sig det omöjliga.

ARTIKELN HANDLAR OM