Thorén: Ett spel – eller försök till fred?

Foto: Patrick Semansky / TT / NTB Scanpix
SPORTBLADET

INCHEON. Reaktionen efter beskedet kring Nordkoreas deltagande i OS var sannolikt som för de flesta utövare: skönt, nu håller despoten igen med sina kärnvapentester.

Då får man svälja en och annan utbildad kvinnlig hejarklacksledare även i metoo-tider.

För att det precis spelats en match framför våra ögon med kvinnliga, nordkoreanska spelare i samma lag som sina systrar från Sydkorea har förstås en större betydelse.

Hur stor får framtiden avgöra.

Koreaner för tre perioder. Efter matchen satt Jongah Park och Suhyon Jong också vid samma bord. Men där går gränsen för kamratskap mellan sydkoreanskan och nordkoreanskan.

21 år och i samma lag, men ändå så långt i från varandra utan möjligheten att uppräcka ett OS ihop. De nordkoreanska spelarna får inte bo i samma byggnad som sina sydkoreanska medsystrar utan hålla till med sin egen delegation av utövare, ledare och professionella hejarklacksledare som formats för att tjäna diktaturen.

När Korea spelade mot Damkronorna (svensk seger 3–1) under söndagen i Incheon var det inte bara en match utan ett symboliskt steg i en stort politisk spel. Hur stort vet vi inte ännu.

Vi får nöja oss ännu så länge.

Det finns anledning att vara nöjd, inte minst om man utgår från den lilla person man är i en stor värld.

Kanske liknande känslor som Björgen

Jag ska inte leka expert eller måla de stora politiska penseldragen, men låt mig dela mina personliga känslor som idrottsälskande trebarnsmamma.

Kanske liknande känslor en orolig pojkmamma som Marit Björgen vittnat om.

Eller som Stina Nilsson, som har en förmåga att avskärma sig i från verkligheten, sa när vi nyligen berörde frågan: "Oron får jag acceptera. Det tror jag är ofrånkomligt att alla vi som ska dit har känt det."

Det har varit omtumlande under hösten när man vet att OS närmar sig. Vad säger man kring matbordet när frågorna kommer? Tänk om han skjuter kärnvapen när du är där mamma. Tänk om du inte kommer hem.

Vad svarar man?

Det är farligare att köra bil till Oslo och bevaka världscupen i skidor, mina hjärtan.

Eller, såklart att han inte gör! (Och om han gör de flyger de högt över våra huvuden....)

Eller, säkerheten är aldrig så stor som under ett stort internationellt idrottsevenemang, killar. Morsan är trygg.

Idrotten är ingen skyddad verkstad utan en del av världen och dess problematik. Så har det varit bakåt i tiden på skilda vis, så blir det i framtiden.

Skräcken kramade hårt

Under mitt första sommar-OS i Atlanta 1996 smälldes en spikbomb ett kvarter ifrån där vi befann oss och skräcken kramade oss hårt under dagarna efteråt. Jag minns fortfarande hur jag vankade av och an i presscentrat, sneglandes på militären som genomsökte OS-parken. Det var en totalt främmande upplevelse långt från hemmets trygga vrå. Välkommen till världen. Skulle det komma mer?

Terrorhoten blev efter attentatet i Paris i november 2015 en ny påminnelse om vår sårbara samtid. Under EM fanns insikten att det kunde ske igen, den levde vi med, andades ut men först när säkerhetens gard sänktes blev det en fasansfull verklighet i Nice.

Nu står vi inför ett OS med ett annat hot. Ska despoten Kim Jong-un testa sin militäriska styrka och inte minst skicka ett budskap till Donald Trump, som vi inte heller vet var vi har. Ska han brösta upp sig när världens blickar vänder sig mot grannlandet vars relationer är lika frostiga som vinterkylan i Pyeongchang.

Vad jag förstått är han ingen galning diktatorn, utan en cyniskt beräknande tyrann som inte av ren desperation trycker på en knapp (som man är rädd att somliga andra kan göra). Men ändå tillräckligt sårbar, självömkande och hård för att gå över lik för att få sin vilja igenom.

Efter ett mildare nyårstal och unika förhandlingar mellan Nord- och Sydkoreas olympiska kommittéer och IOK sitter jag på en hockeyläktare I Incheon utanför Seoul och blir vittne till en laddad händelse.

Protesterna, de sönderskurna bilderna på Kim Jong-un, de amerikanska flaggorna utanför arenan såg jag. De kraftfulla orden från den sydkoreanska medborgaren Choi do Sang om rädslan för diktatorns kärnvapen på andra sidan klingar fortfarande tungt.

Men jag kommer också att minnas de små flickorna och pojkarna med Korea-halsdukar med ”One Team” i viftande små händer och deras föräldrars hoppfulla blickar om att den här kvällen var starten på något nytt.

Vilken betydelse Nordkoreas närvaro under OS i Sydkorea kommer att spela till slut får framtiden sia om.

Är det bara ett spel för omvärlden? Eller ett ärligt försök till en fredligare framtid?

Jag hoppas på det sista, men jag är inte övertygad.

Så många OS-guld vinner Sverige 00:42
ARTIKELN HANDLAR OM