EM i fotboll 2021

Niva: Danmark förlorade, men livet vann

Av: 

Erik Niva

SPORTBLADET

KÖPENHAMN. Tydligen spelades det fotboll före och tydligen spelades det fotboll efter.

Jag kommer nästan inte ihåg det, jag märkte knappt att det skedde.

Danmark förlorade, men livet vann.

Jag vet inte om det är rätt att skriva något överhuvudtaget. Jag vet inte ens vad som går att skriva.

Ingenting jag någonsin sett och upplevt på en fotbollsarena går att jämföra med detta. Från ögonblicket då Christian Eriksen föll ihop var den dryga halvtimmen som följde därefter ett enda töcken, en enda skräckfilm förflyttad till verkligheten.

Allt var så fasansfullt overkligt.

Tårarna i de danska spelarnas ögon. Upplivningsförsöken. Sambon Sabrina vid sidlinjen. Och så de vita skynkena, de så ödesmättade vita skynkena.

Det var en pappa som låg där. En livskamrat. En vän.

Att föreställa sig hur de personlig berörda kände sig går inte ens att försöka föreställa sig, men jag tror nästan att det är rättvist att säga att alla vi på Parken snuddade vid någon sorts gigantisk kollektiv chock.

När jag först försökte mig på att använda datorn igen märkte jag att jag knappt kunde styra mina fingrar, att de skakade så mycket att det inte gick att skriva.

Christian Eriksen rullades ut från planen i skydd av sina lagkamrater, och i det läget visste i stort sett ingen härinne om han var vid liv eller inte.

Tystnaden som sänkte sig därefter var spöklik.

Allt kändes så futtigt, så irrelevant

Det var en krypande, olustig tystnad som det inte fanns någon som helst möjlighet att fly ifrån. Publiken uppmanades att stanna kvar på sina platser, och allt som återstod var att vänta. Att hoppas. Att be, för dem med en tillräckligt stark tro.

Allt kändes så futtigt, så irrelevant, så totalt och fullständigt oviktigt. Hade vi verkligen kommit hit för att sjunga, för att skrika, för att känna – för att vi på allvar tyckte att en fotbollsmatch betydde något?

Det kändes inte så längre. Det kändes verkligen inte så längre.

När de positiva beskeden till sist kom så sipprade de ner i etapper. Först nådde de fram till dem med fungerande uppkoppling och aktiva sociala medier. Sedan kom ett lite vagt högtalarbesked om att Eriksen förts till sjukhus.

Förlamningen släppte gradvis, ersattes av lättnad och samhörighet. Den finländska kortsidan skanderade ”Christian”, de övriga läktarsidorna svarade ”Eriksen”. I ena stunden uppstod en stående ovation, i nästa stund sjöngs den danska fotbollens egen nationalsång.

Vi var alla røde, vi var alla hvide. Vi stod alla sammen, side om side.

Och till sist då kom då beskedet att återuppta matchen.

Rätt eller fel?

Jag vet inte, jag kan verkligen inte svara på det. Jag är inte i någon som helst position att ha några synpunkter och åsikter runt hur spelarna valde att agera och reagera.

Även om vi har fog för att generellt belägga UEFA med någon sorts cynisk ”Show Must Go On”-skuld får jag inte intryck av att det är det som har styrt det här beslutet. Enligt de uppgifter jag har nu ska det istället ha varit ett FaceTime-samtal från Christian Eriksen i sjuksängen, där han i praktiken ska ha uppmanat sina lagkamrater att fullfölja.

Vem säger nej till en sådan önskan?

Mänskliga skölden var extraordinär

Samtidigt ska jag villigt erkänna att jag själv var såpass emotionellt påverkad att det var påtagligt svårt att skrapa ihop till någon sorts yrkesinsats – och jag skulle sannerligen inte ut och spela någon EM-fotboll efter att ha sett en lagkamrat kollapsa.

Det verkade orimligt. Det framstod som nästan omänskligt att förvänta sig att de danska spelarna skulle kunna klara av att prestera – för dem som nu fortfarande brydde sig om sådant – och det är giltigt att ställa frågan om inte beslutet borde fattats på institutionell snarare än individuell nivå.

Oavsett vilket så är det omöjligt att inte känna djup och innerlig beundran för de här danska yrkesmännen, de här danska medmänniskorna.

Styrkan och solidariteten laget utstrålade när de bildade en sorts mänsklig sköld runt Christian Eriksen var extraordinär. Ledarskapet som Kasper Schmeichel och Simon Kjaer sedan visade tillhör det absolut mest imponerande jag sett på en idrottsanläggning.

Sen sjabblade den ena in ett baklängesmål och den andra var inte i skick att spela vidare – men historien kommer såklart inte minnas något av det. Historien kommer att minnas hjältar som hjälpte till att rädda liv.

Matchanalysen? Nä. Någon annan gång.

Det finska landslaget förtjänar verkligen att hyllas – för sin försvarsfotboll, men framförallt för sin humanism – men det här är inte kvällen för det.

500 meter härifrån ligger en 29-årig man på Rigshospitalet. Hans hjärta slår fortfarande.

Något mer behöver vi inte veta, något mer behöver jag inte skriva.

Allt om fotbolls-EM 2021 – följ matcherna live

Senaste nyheterna Spelschema Tabeller TV-tider Alla trupper & spelare

ANNONS EXTERN LÄNK

Jämför lån med Advisa - låna pengar enkelt och sänk din ränta.

Advisa

Publisert:

LÄS VIDARE

De går vidare i fotbolls-EM – så utses bästa treorna

ÄMNEN I ARTIKELN

EM i fotboll 2021

Fotbolls-EM