”Jag har varit med om mycket konstigt”

Stefan Holm

Del två - Sportbladet möter svenska idrottsstjärnor som nyligen lagt av

KARLSKOGA. Treåringen klättar upp på enmeterssvikten, tittar ut över kanten och hoppar i den djupa bassängen.

Scenen skulle få de flesta föräldrar att instinktivt kasta sig i vattnet.

Pojken mor däremot, gör tummen upp.

- Jag behöver inte vara orolig. Det är inte första gången han hoppar, försäkrar Anna Lindberg, den enda simhopperskan med fem OS-starter på meritlistan.

TV+TEXT: Se Nicklas Lidström tackla den retliga reportern över sargen + stor intervju.

Anna Lindberg avslutade karriären i OS i London, men besöker Strand­badet i Karlskoga lika ­ofta som tidigare. Skillnaden är att hon numera gör det i rollerna som tränare i Bofors ­simhoppsklubb och mamma till Yelverton.

Den här dagen dyker treåringen upp, och i, under ett pågående träningspass. Sedan simmar han, med en hunds teknik, fram till badstegen och klättrar upp till sin mor.

– Själv har jag inte hoppat en enda gång sedan OS, säger Anna.

Inte en enda gång?

– Nej. Jag studsade lite och ­hoppade i när Yelverton och jag var och badade en gång, men det räknas inte. Det skulle bara vara frustrerande att försöka göra de hopp jag tävlade med i OS. Inget nedvärderande om andra sporter, men man kan alltid ta en boll och spela fotboll. I simhopp är det så mycket som måste stämma.

Anna Lindberg gjorde mästerskapsdebut i EM 1995. När hon 17 år senare summerade karriären hade hon vunnit sex EM-guld, deltagit i fem OS och blivit svensk mästarinna en, två, tre... ...71, 72, 73 gånger.

Hon säger att hon ­inte saknar det liv hon avslutade en augusti­kväll i London, då hon gjorde två och en halv volt framåt med helskruv, landade i OS-bassängen och nådde vattenytan som före detta simhopperska. Vid bassängkanten stod hennes tränare och mor, Ulrika Knape-Lindberg, med tårar i ögonen. Anna, däremot, sveptes inte med i den förväntade känslostormen.

– Det var perfekt tajmning. Jag hade roligt in i det sista, men har aldrig upplevt det jobbiga med att sluta. Det är så skönt att slippa ­lägga sig klockan tio och inte behöva tänka på vad man ska äta. Nu blir det chips framför tv:n varje kväll... Nä, men jag tänker inte exakt på vad jag stoppar i mig och vill jag ­inte träna gör jag inte det. Livet är mer fritt. Det finns inte så många måsten.

Kan du sakna din identitet, den som simhoppare?

– Nej, och det beror nog på att jag själv aldrig har sett mig som bara simhopparen ­Anna Lindberg. Att andra har gjort det är ­deras problem.

Anna har alltid beskrivit sig som ett slags mångsysslare, och det har hon anledning att fortsätta med. Hon jobbar som klubbtränare 15 timmar i veckan, arbetar halvtid med förbundsprojektet ”Träna mer och bättre”, föreläser, ska ­studera personligt ­ledarskap på IHM och tränar, tillsammans med sambon Calle Steén, moto­crossföraren Emil Forsberg.

– Han kontaktade mig och ­frågade om jag ville hjälpa till. Det är kul att folk som inte håller på med samma idrott kan dra nytta av varandra. Inom simhoppningen tränar vi mycket bål och det har ­alla nytta av.

Trivs du i rollen som tränare?

– Ja, det har hänt mycket med­ ­tjejerna på bara ett halvår, men jag behöver jobba med att få ut mitt budskap. Jag ska läsa personligt ­ledarskap för att lära mig hur man bemöter personer som inte har samma ambitioner som en själv. Det är en svårighet.

Flyttar till Växjö

Den problematiken får Anna Lindberg arbeta vidare med i Växjö, dit flyttlassen går i sommar. Calle, som efter hockey­karriären blev juniortränare i BIK Karlskoga, har hittat en ny arbetsgivare i Växjö Lakers.

Även för Anna är det aktuellt med ett klubbyte.

– Växjö simsällskap har hört av sig. Vi får se vad det leder till. Det är tråkigt att släppa tjejerna i klubben här, men förhoppningsvis kan jag hjälpa dem på distans, säger hon.

Anna Lindberg måste jobba, för som pensionerad simhoppare har hon inga miljoner på bankkontot. Upplevelser är hon däremot rik på. Skrattande klär hon minnesbilder med ord.

– Jag har varit med om många ­roliga resor och konstiga grejer. En gång gick jag över gränsen till M­exiko, vilket är jättefarligt.

Skämtar du?

– Nej, vi skulle tävla i Tijuana och flög till San Diego, där vi skulle bli hämtade. När det inte kom någon åkte vi taxi till gränsen, tog våra väskor och gick. På hotellet var tävlingsledningen alldeles förtvivlad: ”Vad har ni gjort?” I Tijuana var det en person som följde oss hela tiden. Vi fick inte lämna hotellområdet utan honom och som svensk är man ju lite naiv: ”Vad fan, kan du inte ­bara lämna oss i fred?” Dagen efter att vi hade åkt hem sköts en massa folk på ­gatan.

Vilket är ditt värsta tävlings­minne?

– OS i Aten. Då ville jag bara hem. Jag hade problem med ­menisken och var inte förberedd mentalt, ­säger Anna Lindberg.

Lärde sig av skadan

Det var inte första gången hon var skadad. Hon genomförde OS i Sydney med en fotledsinflammation och många befarade att karriären tog slut en majkväll 2002, då hon vred knäskålen ur led och slet av en muskel i låret. Det som var en mardröm då, kan hon på ett sätt uppskatta i dag.

– Det är verkligen en erfarenhet som har fått mig att växa. Jag ­lärde mig jäkligt mycket och fick mer förståelse för människor det inte ­alltid flyter på för, säger hon.

Du har en imponerande merit­lista, men saknar medaljer från OS och VM. Kan det gräma dig?

– Självklart hade jag hellre haft en medalj än fem fjärdeplatser, men nej, inte nu. Jag kommer ­ändå aldrig att få den där medaljen. Det var jobbigare när jag var mitt ­uppe i det.

Har du någon gång önskat att du valt en annan idrott?

– Jag har tänkt tanken i efterhand eftersom jag var så vältränad att jag inte fick ut allt inom simhoppningen. Tänk om jag hållit på med en idrott där man bara fått tömma sig. Det har jag aldrig fått göra.

Du är med i tv-programmet ­Mästarnas mästare, som har ­säsongspremiär i dag.

– Jag är glad att jag fick för­frågan. Det är ett bra och ärligt program och vi hade jättekul under inspelningen. Vi var i Kalamata, Grekland, inte långt efter OS. Anna-­Karin (Kammerling) känner jag ­sedan tidigare och Christine ­(Gandrup, tidigare Magnusson) och jag delade rum under OS i Atlanta. Sedan har du ”Äpplet” (Mikael Appelgren)... Han är skitrolig och skickar sms då och då. Jag skulle egentligen ha varit med i den andra gruppen, men en vecka efter OS tvingades jag till akut blindtarmsoperation. Det hände mycket i höstas, så det tog ett tag innan jag fick landa och kunde låta allt sjunka in.

Du har även sett baksidan med kändis­skapet. En 26-årig man har trakasserat dig och dina föräldrar i flera år.

– Ja, det har varit jobbigt. Han­ ­säger att han har varit kär i mig, att han har tyckt om mig. Det var så det började. Han har tagit sig till Karlskoga en gång, så man vet att han är kapabel att göra det. Det är olustigt. Jag vill bara bli av med det.

Du blev mamma under karriären. Hur förändrade det ditt ­förhållande till sporten?

– Det var positivt, hjälpte mig att ta bort det fokus som tidigare var negativt. Jag är stolt över att jag lyckades komma tillbaka, för det är inte självklart att allt ska flyta på som vanligt. När man får barn ­inser man hur jäkla egoistisk och egocentrisk man är som idrottare. Allt kretsar runt en själv. ”När ska jag äta? När ska jag sova? När ska jag träna?” Plötsligt blev det: ”När ska HAN äta? När ska HAN sova?”

Du gick i din mammas fotspår, raka vägen till svikten. Vill du att ­Yelverton ska börja med simhopp?

– Skulle han vilja börja med simhopp är det okej, men jag tror att han passar bättre för en annan idrott, om han nu vill hålla på med det.

När lärde han sig simma?

– Någon gång i somras började han simma med mig över det ­djupa. I början var han inte helt orädd, ­inte den som bara kastade sig i. Det var ganska skönt.

Vad håller den svenska simhoppningen för klass utan Anna Lindberg?

– Christofer (Eskilsson), som var med i OS, har också slutat så det är inte som det har varit. Samtidigt är jag övertygad om att vi kan vara en bra simhoppsnation, även om ­vägen dit är lång och många ska med på banan.

Skulle du vinna om SM avgjordes i morgon?

– Inte på tre meter. En meter? Nej, inte över en dag. Som sim­hoppare tappar man känslan så fort. 

Så Anna Lindberg hade tävlat med ”bomben”...

– Ja, och det krävs så mycket mer än så.

Tre favoriter ur lindbergs klippbok

Juniortiden

”JVM- och JEM-medaljerna värdesätter jag väldigt högt. Som liten tänkte jag inte så mycket, var väldigt stark mentalt och bra på att tävla. Jag var alltid med i toppen.”

EM-gulden 2006

”Jag hade svårt att ta in att jag hade vunnit enmeterstävlingen. Det var en galen glädje. Ja, när jag kom till hotellrummet undrade jag om det verkligen hade hänt. Dagen efter fortsatte jag att hoppa som i en bubbla. Det första guldet gav mig ett lugn i kroppen.”

Em-gulden 2012

”Jag hade fått Yelverton, lyckades komma tillbaka och tog två raka guld igen. Det var dessutom ett OS-år, då alla är i väldigt bra form. Det var stort för mig.”

min största miss

”Ibland har jag tänkt för mycket på vad folk ska tycka och tänka. Det har begränsat mig.”

min bästa idrottsvän

”Jag har fått många vänner inom simhoppsvärlden och kan inte nämna en. Eftersom jag ofta var ute som ensam svensk blev jag på något sätt tvingad att skaffa vänner från andra nationer.”

min barndomsidol

”Fu Mingxia. När man var liten såg man ju upp till den som var bäst och hon hoppade väldigt fint.”

Sista framträdandet

Datum: 5 augusti 2012. Plats: Aquatics Centre, London. Tävling: OS, ‧tremeterssvikten. Placering: Tia.

”Jag hade förberett mig på bästa sätt och hoppat jättebra före OS. Jag kände att jag hade mer i kroppen, men är ändå inte supermissnöjd.”