Simon Bank: Ja, jag saknade Therese Johaug

SPORTBLADET

Ridån går ner, ett sista tack, ett sista guld och så är den enastående Marit Björgen klar med sin OS-karriär.

Först igen.

Störst någonsin.

Jag vet inte om det är något man ens får säga, men jag tänkte det i alla fall. Solen sken över sydkoreansk snö, vi hade en avslutande tremil till att vagga OS i hamn och när vi hunnit halvvägs så…

Ja, jag saknade Therese Johaug.

Hon har pillat med sin klädkollektion, dragit sig undan på hög höjd i Seiser Alm för att slippa allt ståhej och för att träna sig ikapp inför comebacken om ett par veckor, men det sägs att hon inför OS körde ett hemligt testlopp mot Marit Björgen och var tämligen överlägsen.

Johaug har gjort sitt misstag, fått ett smärtsamt men regelmässigt skäligt straff, vi har stött och blött det till förbannelse, men det är en annan fråga.

Hon saknades ju här.

Vi fick inget avslutande lopp, vi fick inte ens en tävling om guldet på tremilen.

One woman show

Vad vi fick var en one woman show av historiens främste vinterolympier, en defilering i mål av en osannolik idrottare. Marit Björgen parkerade allt och alla med sin stora, rena, tekniska åkning, och när hon kom in på stadion för allra sista gången sprack hela hennes ansikte i ett leende som smälte snön.

Norska flaggan i handen, upploppet i ultrarapid, det såg ut som att hon helst velat vara kvar i det där ögonblicket i ett par år till.

Men nu är det alltså över. Efter åtta guld, fyra silver, tre brons lämnar drottningen OS (hon ska förstås bära norska fanan på avslutningen också). Det har inte alltid varit självklart att det skulle bli så här självklart, Marit Björgen har kommit tillbaka efter graviditet och förlossning, och hon har gått igenom sina kriser.

När hon rasade ner sin största svacka för tio år sedan fick hon hjälp av Britt Tajet-Foxell, en psykologiutbildad fysioterapeut som arbetat med dansarna vid Royal Ballet i London de senaste 25 åren, Tajet-Foxells specialegenskap är just det dubbla perspektivet, att hon förstås skador psykologiskt och psykologi genom skadorna.

De har arbetat med målbilder, med triggers, under Vancouver-OS använde de en tiger som någon form av inre djur som skulle visa hur hon skulle ta sig an loppen.

Slutackordet behövde ingen tiger, det här var ett enda långt adagio, en 80 minuter lång nötknäppare. När den där mörka hårtofsen drog iväg uppför backarna med barmark i bakgrunden såg det ut som en fysisk masterclass från en Alpe d’Huez-etapp där ingen annan är i närheten.

Krista Pärmäkoski tog hand om silvret efter att stackars österrikiskan Teresa Stadlober helt enkelt kört fel. Under hela OS har experter malt på om ”rättvisa”, om ”rättvisa banor”, ”rättvisa förhållanden”, om hur rättvist allting är. Men det är inte rättvist att det går att åka bort en OS-medalj på dåligt lokalsinne.

Men Stadlober körde fel, Charlotte Kalla hade dåliga (orättvisa!) skidor och Stina Nilsson körde in som fyr… TREA!

Takk, kjære dronning

Hon fattade det alltså inte själv, men hon borde i alla fall förstå att det här var ett solklart steg till på vägen mot de allra högsta höjderna i skidsporten. Hon är inte bara en sprinter, hon är en helhetsåkare för alla distanser. Hon hängde med i tre mil här, hon bet sig fast som en igel när Ingvild Flugstad Östberg Kläbo-sprang uppför de avslutande backarna, och hon hade ben kvar att spurta iväg till ett bragdbrons.

Stina är en mästerskapsåkare, precis som Charlotte Kalla alltid varit, ni förstår väl hur fint det kommer att bli att följa ett lag med de där två (och Ebba Andersson) framöver?

Stina Nilsson skrek när hon förstod att hon tagit medalj, ett par sekunder senare maxstakade Charlotte Kalla in som femma. Jag förstår aldrig hennes vinnaregenskaper lika bra som när hon förlorar: det här var väsensskilt från kollapsen i Sotji när hon borde brutit men fortsatte till 34:e plats, men det var ändå besläktat. Kalla ger sig inte, hon gräver ner allt hon har i snön i ren frustration och sen står hon efteråt och är enstavigt rasande över att hon inte fått visa allt och alla och sig själv vad hon egentligen är för sorts skidåkare.

Stina Nilssons brons, Charlotte Kallas lagkamratskram… det var fina slutbilder för ett sanslöst svenskt OS, och ett bevis på att den här resan bara börjat.

För Marit Björgen, däremot, är det över nu.

Takk, kjære dronning.

Foto: PONTUS ORRE

LÄS MER: OS TV-tider söndag 25 februari

LÄS MER: OS 2018: Alla dagar, alla grenar
LÄS MER: Medaljligan i OS 2018
LÄS MER: OS resultat 2018: Gren för gren