Magdalena Ribbing-etik

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Anders Johansson om Konstnären som fetisch och ett stycke Uppdrag granskning för mellanstadiet

1 av 2 | Foto: LINA SIKSJÖ
Omdiskuterad film Debatten om Anna Odells "Återträffen" inleddes med att Anders Johansson ifrågasatte den okritiska filmkritiken (Aftonbladet 3/1)

DEBATT Det var något som gnagde i mig efter att jag hade skickat in min artikel om Anna Odells Återträffen. Är det inte trots allt en film att föredra, i en tid när en jättelång Håkan Hellström-video Guldbagge-nomineras och Hannes Holms årliga Sune-film fyller biograferna?

Jag kan alltså både förstå och sympatisera med Gunnar Bergdahls filmpolitiska argument för varför Återträffen är så lovvärd (Aftonbladet 13 jan).

Å andra sidan är det av samma skäl den förtjänar kritik. Konst och kritik förutsätter varandra, liksom industriproduktion och reklam. Om svensk film ska ha någon framtid måste det finnas en filmkritik med högre ambitioner än att återge handlingen och applådera.

Jag ser Återträffen en gång till. Ser bristerna och förtjänsterna. Första halvan är estetiskt konventionell och innehållsligt en rip off av Thomas Vinterbergs Festen – men med en imponerande tonträff i dialogen och skådespeleriet, och en känslostyrka som går rakt genom duken. Andra halvan, med alla sina fiktionsnivåer, är en mer originell metareflektion – som emellertid inte är klar över varför den finns. Därmed blir, som Dan Jönsson påpekar (Dagens Nyheter 14 jan), hela filmens ärende oklart. Förnumstigt förklarar den andra halvan för åskådaren att i sociala situationer skiljer sig individernas perspektiv åt. Och så finns det något som heter makthierarkier som vi alla ingår i.

Faktum är att denna del mest gör den första en otjänst: eftersom dess reflektion är så banal, eftersom det dokumentära upplägget havererar, och eftersom allt drar mot ett slags Magdalena Ribbing-etik (”Jag blev inte bjuden!”, ”Du hälsade inte på mig!”), plattar den till de nyanser och den laddning som första halvan innehåller. Oavsett vad avsikten var, och tvärt­emot Jacob Lundströms uppfattning (Aftonbladet 9 jan), blir det, i mina ögon, ett stycke Uppdrag granskning för mellanstadiet.
Jag uppfattar de flesta replikerna på min artikel som ganska samstämmiga: Alice Kassius Eggers (Aftonbladet 9 jan) ser i Återträffen en maktanalys rotad i individen. Jon Asp (Aftonbladet 10 jan) och Jacob Lundström talar om en allmänmänsklighet grundad i den personliga erfarenheten. Just genom att utgå från sin egen kropp, erfarenhet och position lyckas Odell uppenbara något sprängkraftigt och allmängiltigt, menar de alla tre. Jag kan instämma i en del enskildheter i deras resonemang, men det finns en viktig skiljelinje. De ser en metod eller poäng där jag ser ett problem eller en begränsning: i personen, individen.

Det är de nu inte ensamma om. Som Jon Asp är inne på finns det inte mycket annat att tillgå i dag, i alla fall inte i de breda kanalerna: det som erbjuds är den personliga berättelsen.

Som om det inte funnes någon annan grammatisk form än första person singularis – ”Jag” – och något annat ämne än ”Mig Själv”. Helst ska detta Jag berätta om sin olycka, en olycka som det performativt tar makten över genom sin egen berättelse.

Dessa autofiktiva berättelser är inte nödvändigtvis förkastliga var för sig, men det finns skäl att då och då se dem i ett större perspektiv. Som järnfilspånen runt en magnet samlar de sig lydigt i en alltmer allomfattande narcissism. Ett av problemen med den narcissismen är att de objektiva omständigheterna – allt som finns mellan och utöver de enskilda jagen – lämnas därhän, okommenterat, osynligt.

Vad är det egentligen Återträffen vill, och kan, åstadkomma? En omflyttning av fotografierna på den där anslagstavlan? Väcka skolminnen hos åskådarna?

Var det allt?

Det ”personliga” är det kapitalistiska förtingligandets mest extrema uttryck, påpekade litteraturteoretikern Georg Lukács en gång. Annorlunda uttryckt: individen är i allt mindre grad en orsak, i allt högre grad en effekt, desto mer då den tror sig vara personlig. Det är därför det individuella eller personliga perspektivet inte kan uppenbara något – det kan bara bekräfta kraften hos det system det producerades av.

Alternativet vore ett fritt subjekt, det vill säga en form för ett medvetande som självt skapar sina värden. Ett subjekt vars agerande inte bara är ett uttryck för (förr) Guds vilja eller (nu) marknadsmekanismerna.

Att vi i dag, i synnerhet i medelklassen, snarare är ett slags flytande ”postsubjekt” förklarar, tror jag, varför vi är så attraherade av berättelser som Anna Odells eller Knausgårds. För att de serverar oss Konstnären – inkarnationen av det självständiga subjektet.

Konstnären som pratar i telefon, löptränar, har möte, bjuder på te och smörgås – kort sagt, konstnären som fetisch.
Så Godard hade naturligtvis helt rätt när han, enligt den anekdot Lundström återberättar, avfärdade Bertolucci (filmhistoriens mest överskattade regissör?): individualismen och kapitalismen måste bekämpas.

Om man inte anser det, varför ägnar man sig då åt konst?

Anders Johansson

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.