Mejla

Malin Persson Giolito

Aldrig har jag känt mig längre bort från Sverige

Publicerad:
Världen har levt i en verklighet, Sverige i en annan, skriver Malin Persson Giolito.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Världen har levt i en verklighet, Sverige i en annan, skriver Malin Persson Giolito.

Första gången jag reste utomlands besökte jag universitetet i Oslo. Jag var tre år och medan mina föräldrar diskuterade vuxensaker spatserade jag runt och pratade med de märkliga utlänningarna. ”Er du muligens fra Sverige?” frågade en av socionomerna. Efter en kort stunds överläggning med mig själv svarade jag med hög och tydlig röst med det enda ord jag kunde på utrikiska: ”Yes!”

Min värld har krympt sen dess. I mer än halva mitt liv har jag bott utanför Sverige. Ändå har jag aldrig känt mig utflyttad. ”Det går snabbare för mig att komma från Bryssel till Stockholm”, brukar jag säga, ”än för en glesbygdssvensk att ta sig till närmaste bb.”

Resa har jag gjort så mycket att jag har längtat efter att slippa. ”Den som ändå finge kedjas vid spisen”, har jag sagt, och bara halvt på skämt. Det är klart att jag skulle få äta upp det. Reshatten, generöst kryddad, bon appetit! Du vill vara hemma? Vid spisen sa du?

Den 13 mars i år skulle min man och jag packa bilen. Barnvakt var bokad, passen framlagda. Vi skulle, bara ett par dagar senare, åka iväg till Sverige för att få tillträde till sommarhuset vi köpt. Jag skulle sen stanna där själv ett par veckor och familjen sammanstråla till påsk. Tror ni att vi kom iväg? (Spoiler alert: hahaha!) Hur lång tid tror ni resan blev uppskjuten? (Spoiler alert: Min man är fortfarande fast i Bryssel. Mellandottern, som tar studenten i år, håller tummarna för att hon åtminstone ska få dra på sig munskyddet för att åka till skolan och hämta sitt avgångsbetyg. Vår äldsta dotter, som bor i Rotterdam, har vi fortfarande inte träffat sen mars.)

När Phileas Fogg bestämmer sig för att resa jorden runt på 80 dagar, då ger han sig av bara minuter efter att han har berättat för sin betjänt och följeslagare Passepartout vad de ska göra. När jag för ett par dagar sedan äntligen gav mig av på min resa mot konungariket (och pestmärkta) Sverige, då hade jag funderat på resrutter och färdsätt i ganska exakt tre månader, skrivit packlistor, printat ut min svenska lagfart och köpt biljett till färjan i förväg (så jag skulle kunna visa upp den för att inte bli stoppad och satt i karantän i Tyskland), fyllt bilen med engångsmunskydd och alkogel (för att inte smitta eller smittas) och rådfrågat ett halvdussin hemsidor för att ta reda på vilka ytterliga regler som möjligen gällde.

Som följeslagare på min äventyrliga resa hade jag ingen butler, men en 14-årig dotter och en lätt haltande labrador. Inte förväntade jag mig att vi skulle bli överfallna av sioux-indianer, eller missa båten för att kunna rädda en kvinna från att bli bränd på bål, men Danmarks ilsket stängda gränser gjorde i alla fall att jag bestämde mig för att åka från Travemunde, direkt till Trelleborg i stället för via Rödby. Och jag tog med mig våra belgiska id-handlingar utifall det skulle hända något i Nederländerna, för just där är svenskarna lika poppis som Phileas Fogg när han fortfarande misstänks för bankrån. (Ledtråd: inte poppis alls.)

Men svårast med hemresan var inte logistiken utan känslorna. Aldrig har jag känt mig längre bort från Sverige än under den här våren. Rätt eller fel, vem vet? Världen har levt i en verklighet, Sverige i en annan. Och för första gången i mitt liv har jag tänkt att åren utomlands, de har nog ändå gjort mig mindre svensk. 

Annars var det mest dramatiska som hände på resan att 14-åringen spelade soundtracket till hennes nya favorit-anime och jag nynnade hysteriskt på den ända tills jag insåg att vi redan var i Holland. (Ingen som tog tempen på oss eller ville spotta i våra svenska pass.) Och att vi kommit till Tyskland insåg jag först när jag såg skyltarna som varnade för STAU (Precis som vanligt dök skyltarna upp mitt i självaste STAUN). Och det närmaste en duell på liv och död (som Phileas Fogg bestämmer sig för att genomföra på tågresan till New York) inträffade när jag råkade stöta till en man i kön på en tysk bensinstation och han blängde så ilsket på mig över sitt munskydd att jag fick lust att hosta aggressivt strax bredvid armvecket. Men jag nöjde mig med att knäppa in min kod i betalningsautomaten utan att sprita händerna innan. Det kunde han gott ha. Mitt pass behövde jag inte visa förrän vi rullade av färjan och in i Skåne. 

”Äerrrr ni pau väeg hem”, frågade tullpolisen. Och efter en kort stunds överläggning med mig själv svarade jag med hög och tydlig röst. ”Yes.”

Av: Malin Persson Giolito

Publicerad:

LÄS VIDARE