Jag är som en analfabet inlåst i ett stadsbibliotek

Nu ska ni få svalka er i min bottenlösa ocean av okunnighet.

Härom morgonen gick jag ut med hunden, längs ett spår ut på ett öppet fält alldeles bakom huset. Och som de tjirpade och kvittrade och visslade! Som om de kastat allt förnuft överbord. Och strängt taget har de väl gjort just det, liksom alla djur, om man ska tro Aristoteles och Thomas av Aquino.
Nåväl. Ni märker hur jag skriver ett vagt ”de” och försöker blanda bort korten med lite namnsnobberi. Jag skulle möjligen ha kunnat skriva ”vårfåglar”, men där går gränsen. För jag insåg när jag stod där, att jag inte var säker på exakt vad det var jag lyssnade till. Hade någon kastat fram ett självsäkert förslag skulle jag ha trott på det. Bofink. Tofs­vipa. Stare. Möjligen inte kondor eller struts, men ­ändå.

Jag smög hem och sökte på Youtube. Jag hade blivit utskriken av lärkor, visade det sig.

Naturligtvis, säger ni.

Det är ni, det.
Intressant. Jag vet ju på rak arm att ”lärkan drillar högt i sky” är från ”Alla fågl­ar kommit r’en” och att ­texten från början är på tyska av en progressiv poet vid namn Hoffmann någonting, som dessutom skrev originaltexten till ”Deutschland, Deutschland über alles”. Men när ­våren faktiskt är evigt ny och lärkan drillar högt i sky, vet jag inte vad det är jag hör, oavsett vinkeln på min arm.

Ni har hört liknelsen förut, men här är den igen: Det är som att vara analfabet, inlåst i ett stadsbibliotek. Ett gammaldags stadsbibliotek, utan datorer och serier. Bara böcker, böcker, böcker och dessa satans meningslöst tjatiga tecken i rad efter rad.

Precis så är en vanlig promenad för mig. Och för många andra under 50, misstänker jag. Då är jag ändå uppväxt på landet.
Jag har aldrig riktigt störts av det, för då skulle jag ha gjort något åt det. När en bekant lade ut texten om vikten av att hans barn lärde sig hur de kunde klara sig på det naturen gav, föreslog jag lite spetsigt att de kanske skulle lära sig något om vad kulturen ger i stället.

Det har, kort sagt, varit en tröst att jag vet en massa ­andra saker. Men det slår mig: på ett par dagar skulle antagligen den där biblioteksanalfabeten lära sig att känna igen ”toalett”. Kanske ­”utgång”.

Man kanske bör känna igen en lärka när den skriker en i skulten.

Följ ämnen i artikeln