Det finns ord för dina märkligaste känslor

KOLUMNISTER

Ovädersnatt. Pannan mot fönstret. Under varje lykta hänger en kjol av regn och där nere på botten: gator av svart glas. Kan inte riktigt slita mig. Det är som att ha ovädret i ett akvarium. Som en vacker orm. (Eller om det är ovädret som har mig i ett akvarium? Som en nyfiken hamster.) Det borde i alla fall heta någonting men vi har inget ord för vackert oväder i vårt språk.

Isländskan har ett: gluggaveður. Fönsterväder. Det är ett behändigt ord. Klart att det finns väder som passar bäst i fönsterfoder. Som animerade tavlor bakom droppspårat glas.

Fönsterväder. Det är taget.

Vi har heller inget ord för den där besynnerliga hungern efter förödelse som kan stiga i oss när vi ser ett ordentligt oväder torna upp sig vid horisonten (eller bara hör en stormvarning på radion). Vi kan kalla det för en otydlig och skamnupen längtan efter lite undergång men det är ju inte ett ord, det är flera ord som sorterats i en ordning som förhoppningsvis ska fånga känslan.

Grekiskan lär ha ett ord för den känslan: lachesism. Det var i alla fall det ordet hobbylingvisten John Koenig lånade in till engelskan under sitt arbete med “The dictionary of obscure sorrows”, vilket borde kunna översättas till “De obskyra sorgernas lexikon”, ett nätbaserat projekt för att täta hål i det engelska språket. Inte alla hål, men åtminstone hålen för olika sorters gripande vemod, stora känslor som nästan alla människor upplever men har svårt att klä i (flera) ord. För att ord saknas.

Det var 2006 som Koenig, då student vid Macalester College i Saint Paul, Minnesota, började bygga sitt lexikon men det skulle dröja sex år innan hans projekt fick ett litet genombrott och det kan nog spåras till dagen då han lanserade ordet sonder. Det var inget låneord, han hittade på det själv men ordet saknades uppenbarligen för människor kastade sig över det.

Sonder är den där svindlande känslan som kan övermanna dig när du inser att varje människa som passerar genom utkanterna av ditt liv, varje statist i berättelsen om dig, har ett alldeles eget liv som är ungefär lika stort och krångligt som ditt. “Inser” är väl egentligen fel ord för det är ju ingen hemlighet som röjs, mer en vidunderlig självklarhet som med jämna mellanrum stryker förbi hjärnans fönster (och vinkar åt hamstern). En känsla som inte får plats i oss. En storm vid horisonten.

Och även om känslan är som starkast när den överraskar oss ur döda vinklar kan den jagas fram. Jag hittar den ibland själv när jag borde sova men börjar tänka på att varje plats jag någonsin besökt liksom “pågår” just nu, att människorna i den där lilla byn i Bosnien där vi stannade och åt en kebab medan barnen sov i bilen gör någonting just nu. Och nu.

Om man ska jaga känslan finns det förstås bättre jaktmarker än sängen. Höghus till exempel. Betraktade utifrån. Som bottenlösa julkalendrar mot natthimlen; varje ljus en lucka till en annan berättelse. Eller motorvägar. Motorvägar är bra. Där behöver man inte ens anstränga sig, förr eller senare kommer tanken och tar dig: att varje hudfärgad fläck i den mötande trafiken är förtöjd i en historia som sträcker sig bakåt och framåt i tiden från ögonblicket där ni passerade varandra för första och sista gången.

En omkörning kan också vara berusande. Att möta ett barns blick i sidofönstret och sen aldrig mer. Tänkte han samma sak?

Sonder. Det är taget. Eller?

Behöver vi ord för alla känslor? Det sparar utrymme förstås, jag ägnade nyss 256 ord åt att förklara känslan som Koenig kapslade i ett enda men de 256 orden har väl fortfarande ett värde. Ett annat. En smakupplevelse?

Ord kan ju vara lite som pulvermos. Enkla men berövande. Är sonder ett halvfabrikat? Kanske finns värdet i det som Koenig gång på gång fått höra från människor som hittat hans sonder: att ordet fick dem att känna sig mindre ensamma. Att det liksom vidimerade känslan. Det måste ju vara värt någonting, även om det egentligen handlar om att han satte (85) ord på känslan och sedan döpte förklaringen. Ett slags känslornas katalogisering.

Själv väntar jag på att Koenig (eller vem som helst egentligen) ska hitta ett ord för den kanske märkligaste av alla mörka känslor, den där som kan infinna sig efter stormen och avlösa hungern efter förödelse: förnimmelsen av besvikelse när en “utlovad” katastrof inte blev så förödande som den tidiga nyhetsrapporteringen gav sken av.

Det är en känsla som är så sjuk att jag inte vågar ge några konkreta exempel. Men du vet vad jag menar. Tror jag. Det räcker om du nickar.

Fast jag skulle nog känna mig mindre ensam om vi kunde hitta på ett ord också.


BRA ORD FÖR IMPORT

Världens språk är naturligtvis fulla av behändiga uttryck som inte har med vemod att göra. Som gigil från det filippinska språket tagalog, ett ord för den omedelbara lusten att nypa eller klämma på någonting som är outhärdligt gulligt. Som tjocka bebisarmar. Eller franskans L’esprit de l’escalier, fritt översatt: anden i trappan. För ögonblicket där man kommer på vad man borde ha sagt men för sent, när man redan är på väg från mötet eller grälet eller vad det nu var. Den perfekta men fördröja comebacken helt enkelt.

ARTIKELN HANDLAR OM